Det senaste dygnet tillbakaspolat

Klockan på laptopen visar 06:03 och det är vad tiden är i Finland. Jag har nyss kommit tillbaka den första screeningen jag hann på och klockan här är 10.03 PM, alltså tio på kvällen. Det är lite mer än 24 timmar sedan väckarklockan ringde och väckte mig, men det var då det.

Just det, jag har hunnit på min första screening, en holländsk långfilm vars engelska titel är My Grandpa, the Bankrobber. En story som handlar om familjen Hahn, tre generationer, där farmor nyss dött. Tittaren får framför allt lära känna Grace, ett av barnbarnen, som är storasyster i en syskonskara på fem och som har en annan pappa än de övriga syskonen. Grace är fjorton och har under det sensate året alltmer börjat fundera på vem hennes pappa är. Det enda mamma velat berätta är att han dött, hans förnamn och att han bodde i Afrika. Den andra huvudpersonen i ett rikt persongalleri är farfar som blivit änkling och som barnen nu inte tror ska klara sig ensamma hemma. Grace och farfar har en varm relation och då Grace nu efter farmors död spenderar allt mer tid i farfars hus får relationen ytterligare dimensioner. Hur som haver, definitivt en film värd att se som berör många viktiga frågor, en  ung människas sökande efter sin identitet, föräldraskap, åldrande föräldar, vikten av samhörighet över generationsgränser. Välcastat. Och allt med glimten i ögat.

Lite synd förresten: I screeningssalen satt sammanlagt 7 personer. En holländsk kvinna som gjort en småbarnsdokumentär som jag började prata med på vägen från hotellet till screeningen (vi får skjuts av festivalarrangören) sa att det var betydligt fler igår kväll. Dessutom fylls den stora salen i samma byggnad av hundratals barn som kommer och tittar dagtid!

Innan jag åkte till screeningen hann jag inte göra väldigt mycket annat än checka in på hotellet, byta lite kläder, gå och handla något smått att äta. För trots att flyget landade lite i förtid, satt jag inte i Taxivanen förrän ett par timmar senare. 5 olika råd gällande var jag kunde hitta Go Express bilen som jag bokat i förväg för att det skulle gå så smidigt som möjligt :) på O'Hare International, ledde till att jag fick sitta och vänta i en tråkig ankomsthall i närapå en extra timme. Då visade jag opp min inte bästa sida till gubbarna i desken!!! Och plötsligt var just den rätta bilen på plats. Borde ryta till oftare tror jag!

Hotellskjutsen, med med service som inte kan kallas snabb. De blå på taket ska jag se på lördagkväll!

Chicago framöver och många med mig på väg dit. Eller därfirån.

Flygresan över Atlanten gick bra, såg till och med lite av Grönland. Tre filmer hann jag se, vet inte om jag någonsin har sett tre på raken tidigare, så det var säkert dags. Bridesmaids, Something Borrowed och Win Win.

Titta till höger sa kaptenen och det här var vad jag såg, plus lite av Grönland då jag sänkte blicken...

I Frankfurt var jag med om en utfrågning som alla som ska till USA får till livs:
- vad ska du göra i USA
- Vem har packat din väska
- Är du säker på att ingen burit din baggage sen du checkade in...
Den unga kvinnliga passkontrollanten som frågade mig var sminkad i mangastuk med färgade linser, det borde finnas fler sådana tjänstemän. Tydligen svarade jag rätt för hon lät mig boarda planet...

Nej hörni, i morgon lägger jag opp lite foton också men nu måste jag få sova,  ca 1 h sömn på 25 timmar hittills på resan säger ifrån.