Min morgon började med en löprunda ner till Lake Michigan, hade inte ens kollat ut genom fönstret innan jag gav mig av och möttes av regn då jag steg ut genom hotelldörren. Lät inte det hindra mig och tydligen var det fler som tänkt lika för jag mötte otaliga andra lika galna som startade sin dag med en runda i regnet. Lake Michigan är stor, det var som att titta ut över havet då man kom ner till Lincoln Park där jag sprang.
Sedan en snabb dusch och så tog jag med mig allt jag behövde för dagen och gick ner till frukostrummet för att äta morgonmål. Vet inte direkt om jag kan säga att jag var förvånad över utbudet men nog var jag tvungen att titta flera gånger innan jag förstod att det faktiskt var så uselt utbud av vettiga näringsrika alternativ! Visserligen några vanliga brödalternativ (påläggen var sylt eller färskost eller smör) men annars var det donuts med diverse glasyr, wienerbröd, våfflor som man stekte själv av en smet som fanns färdigt portionerat i koppar, söta flingor som Fruit Loops. Inte undra på att det finns en och annan amerikanare som har svårt att inte bli överviktiga!
Jag valde att gå till Facets multimedia där många av screeningstillfällena äger rum, det tog mig 25 minuter, arangörerna hade sagt 40, men så går ju jag kanske ganska hårt!? Här förresten en länk till Facets som alltså är medarrangör i festivalen: http://www.facets.org/. Dylika organisationer är mycket viktiga med tanke på de fristående filmmakarnas framtid.
Den första screeningssessionen körde igång klockan 9.45 och salen var full men skolelever från klass 4-6. Temat på screeningsblocket var If you want to sing out: bestäm dig och gör det du tror på. Sessionen började med att Kathleen Beckman söm är festival"general" hälsade eleverna välkomna, sedan höll hon en kort "föreläsning" om vad filmmakarna tänker på då och hur de gör då de väljer ett tema och en story för sin film. I morgon skriver jag om filmerna. Flera av dem var riktigt intressanta. Nu är jag i alla fall så trött så ögonen bara åker fast hela tiden. Godnatt för mig, god morgon för er!
Nästan 8 timmar sömn och jag är redo för screeningsrapport :-).
Det första screeningsblocket bestod av 7 filmer, den första var en 4 min lång animation, Bob, gjord av en ung tysk man vid namn Jacob Frey. Animationen handlade om nyfiken hamster som ville se världen och som åkte omkring springande i ett hamsterhjul. Animationsstilen var väldigt Pixar-aktig med en supergullig, bullig hamster. Animationen som handlade om nyfikenhet och vänskap har en helt underbar twist som jag tror att jag låter bli att berätta om utifall att ni skulle få en chans att se den nån gång. Barnen i publiken skrattade så de nästan skrek!
Film nummer två från Japan var en märklig story baserad på en japansk vaggvisa. En flicka med smutsigt ansikte går omkring på en äng utanför en stad och plötsligt dyker en pojke i samma ålder opp och blåser såpbubblor som hon försöker få fast. Plötsligt får vi se dem sittande bland en massa möbelbråten vid en lägereld och de börjar sjunga vaggvisan som handlar om såpbubblor. Sedan har regissören valt att låta såpbublorna få liv i form av två dansande flickor som är placerade på något slags konstig platform. Publiken visste nog inte riktigt vad det hela ville berätta, få reaktioner.
Den tredje filmens titel berättar vad den handlar om: I'm in love with Kimberley Johnson. I den 9 min långa amerikanska filmen med ett bildspråk barnen känner igen från Disneys spelfilmer lär vi känna en gosse i 12-årsåldern som förälskat sig i en flicka i klassen. Han bestämmer sig för att låta henne veta och kommer fram till att han ska ge henne ett mjukisdjur som har syr själv. Mjukisdjuret är magiskt där hemma men då han i smyg lagt det på Kimberlys pulpet är magin borta. Det hela eskalerar till större och större mjukisdjur och en irriterad Kimberly. Olycklig kärlek, svaret som finns runt hörnet och den första kyssen får också rum i den 9 minuterna. Barnen i publiken jublade och klappade vid upplösningen av storyn. Igenkänningsfaktorn var tydligt och klart stor för dem.
Film nummer 4 var en isländsk, nonverbal, 7-minutare. In a heartbeat behandlar temat mobbning och vi får känna på hur flickan i huvudrollen verkligen lämnas ensam och utanför i sin klass. Musik i moll, nonverbalt, blickarna säger allt och många närbilder på hennes sorgsna ansikte. Att regissören dessutom väljer att visa alla andra i grupper om minst två understryker hennes förfärliga situation. Tyvärr blir upplösningen en klichéartad sak med två "stora" pojkar som ger sig på en liten och flickan som går emellan. Publiken följde noga med, många starka bilder.
Så kommer min favorit i det här blocket, en ganska stor produktion med lång eftertext. Brasilianska Caroline Okoshi Fioratti, (ja, hon har spansk mamma och japansk pappa, det berättade hon vid middagen), har regisserat en film som handlar om hur en familj påverkas då farfar får Alzheimers sjukdom. Sonen i familjen som är ungefär 11 och farfar hittar ett sätt att umgås trots sjukdomen. Farfar som alltid arbetat hårt och som velat resa och har samlat på sig en massa resebroschyrer, springer nu omkring i trapphuset och "arbetar" med att sälja resebroschyrerna, till grannarnas och hans dotters irritation. Pojken i familjen som har en uppgift i skolan att skriva om en stor resa tycker broschyrerna är intressanta. En dag då han kommer hem och inte kan hitta farfar någonstans hör han knackningar i det stora klädskåpet. Han öppnar dörren och ut kliver farfar med avsikt att sälja resor. Pojken går med in i farfars verklighet och tillsammans reser de världen runt... Upplösningen blir en bildmässig karamell. Hoppas ni får chans att se filmen nån gång!
Nästa film, en amerikanskt porträtt, handlar om Kyle, the Vacuum Kid. Vi får lära känna Kyle och hans närmaste och får en inblick i hans passionerade förhållande till dammsugare. Kyle har alltid älskat dammsugare och samlar på den, dammsuger då han vill lugna ner sig, känner igen dammsugare på basen av deras ljud osv. Han har blivit retad för sitt intresse men det har inte hindrat honom och han vill också säga till tittarna att de inte ska bry sig i vad andra tycker om de själva vet att de mår bra av sin hobby. Ett varmt och bejakande porträtt som gjorde mig på gott humör. Bildmässigt inget speciellt.
Den sista filmen i blocket hette Daydream och den kommer från Israel. Regissören Oran Megidish var också själv på plats. Filmen handlar om en pojke som bor ensam med sin mamma och sina två småsyskon. Familjen har det inte så lätt ekonomiskt och pojken tar mammans bekymmer på sina axlar. Han hjälper till så gott han kan och samtidigt vill han få klart sitt projekt, att bygga om cykeln så att han kan flyga med den. Hans farbror hjälper honom medan hans lärare tycker att han ska sluta med sånt nonsens. Hur det hela går lämnas som en tolkninsfråga för var och en. Regissören har valt att jobba ganska mycket med färgbehandling av filmen för att understryka känslolägen. Värd att se.
Efter att alla filmer var screenade fick de tre regissörena som var på plats ställa sig opp, berätta lite om sitt arbete med filmen och svara på frågor från publiken. Filmen om hamsterna Bob hade tagit ungefär ett år att göra, samma gällde förr de två andra. Så här ser det ut på Facets som är den minsta screeningssalen:
Det andra screeningsblocket hette Proud to Be Me: Stories of African an African-American Lives. Målgruppen var 11-13+.
Första filmen, en amerikansk animation, vid namn Miss Devine, var en verklig feelgood 4-minutare. Animationen är gjord utgående från en bandad dialog mellan två äldre människor som delar minnet av sin söndagsskolärare, Miss Devine. Härligt animerad och fantastiskt rolig dialog.
Film nummer två, The Tobaggan, en fyra minuter lång kanadensisk film med temat vänskap och mobbning. Storyn utspelar sig i en pulkabacke där en mörk pojke åker på paff ensam. Ett gäng förlöjligar honom och en
flicka ser det, bjuder honom att åka på hennes kälke. Regissören för filmen var på plats och för mig kändes det helt otroligt att han jobbat 2-3 år med att förverkliga den, för inget av det jag såg var speciellt eller unikt på något sätt. Storyn var fullständigt förutsägbar och bildmässigt tråkig.
Garage Sale hette följande film från USA som handlade om en liten flicka vars pappa jobbar som soldat i amerikanska armén och vars mamma står i telefon och talar skit om de nyinflyttade grannarna, " det är ju på grund av såna som dom som min man krigar". Grannarna ifråga ordnar garage loppis och flickan vill väldigt gärna kolla in det de har att sälja. Hon tycker själv om videospel, men är rädd för att gå och titta. En film om främlingsfientlighet och vänskap.
Date at a Funeral, film från USA ,handlar om en flicka som ska fira sin 16-årsdag och som tar mod till sig och bjuder in pojken hon är förtjust i. Bildmässigt typiskt disneystuk, berättelsen charmig, flickan tar med sig pojken på mormors begravning. Sista scenen är första kyssen och publiken jublar!
Journey to Cape Verde, 17 minuter lång portugisisk animation, gjord i minimalistisk akvarellstil, var faktiskt en upplevelse, lågt tempo, berättat på ett sätt som tillät tittaren processa på vägen. Hoppas ni får en chans att se den.
Sista filmen och min favorit: Mwansa the Great, från Zambia/England. En 23 minuter lång berättelse om en liten pojke som kallar sig Mwansa the Great och som tror att han kan flyga. Berättelsen väver in lekens fantasi och verklighet på ett kittlande, spännande sätt och skådespelarprestationerna är toppen. Den här skulle jag gärna se igen.
Efter screeningarna gjorde jag och den holländska dramadokumentaristen Annelies Kruk, vars film A Dress for Anuschka och visats här och som jag fått med mig en kopia hem av, sällskap och bestämde oss för att promenera ner till Downtown. Stannade till vid ett av de många mysiga kaféerna och åt lunch:
Som ni ser hade vädret hunnit förändras sen morgonens regn. Härligt med lunch i solen. Fortsatte promenaden och gick förbi en massa hus som verkligen satsat på sina Halloween dekorationer inför kommande helg. Här ett exempel:
Butikerna är proppade med Halloween-stuff och på tv görs det reklam för prylarna.
Efter en promenad som på kartan ser kort ut men i verkligheten är betydligt längre, Chiacago ÄR en stor stad, kom vi till skyskraporna och en massa affärer etc. Här egopicture nummer ett i denna blogg:
Besökte några affärer men än så länge har inte annat än en guidebok blivit inköpt. Fötterna började säga ifrån så vi tog en buss tillbaka till hotellet och en halv timme senare var det dags att åka till Hard Rock Cafe, festivalarrangörerna bjöd på middag. På det stående bordet fanns alternativ som nachos, salsa, cesarsallad, kycklingbröst, broccoli, makaronistuvning, brownies och chocolatecookies! Inga kulinariska upplevelser direkt men mätt blev jag, och trött efter en lång dag.
Då jag kom tillbaka till hotellet påbörjade jag detta blogginlägg, som tog en stund att få klart! Nu är det en ny dag och nya möjligheter, återkommer, vill hinna till morgonmålet och våfflorna...
