En fantastiskt vacker morgon

Klockan 8 i morse for jag på morgonlänk, för sedan blir det en hel del sittande under dagens screeningar. Hade med mig kameran så här ska ni få se ett morgonvackert Chicago.

Efter morgonlänken var det dags för en snabb dusch, så en bagel och några våfflor och en banan till morgonmål. Sedan en rask halvtimmes promenad till Facets och dagens första screening. På den var det faktiskt en hel del barn med lördagslediga föräldrar. Screeningblockets målgrupp var 5-8 åringar.

Dagens första film var en amerikansk animation ganska långt driven av slapstickhumor med underfundig twist. Floyd the Android var huvudkaraktären i de två 2 minutare som visades. Roboten Floyd är en gårdskarlsaktig typ som sköter en fastighet. I den första råkar han trycka på knappen på en maskin som visar sig teleportera grejer (hah, kanske en släkting till vår Bettan!!!). I den andra är han uppe på taket då han träffar på en gigantisk höna... Den här animationen kunde faktiskt sitta bra som kortanimation i BUUS-fredag då vi ska ha en ny sådan. Barnen i publiken hade kul!

Film nummer två PI.ink, även den en animation, polsk-norsk. Stilen akvarellaktig med enkla former. Klassisk musik av Chopin driver historien framåt. Historien handlar om en pojke som får en xylofon, xylofonen blir ett piano som åker runt med gossen i en fantasivärld. Vacker.Kunde inte märka att barnen i publiken skulle ha reagerat på något speciellt sätt.

Sen var det dags för Paola Daddas Superhjältar. Publiken reagerade helt positivt, och uppmärksamt. Då filmerna riktar sig till en yngre publik sitter det en skådespelare framme i salen och gör dialogen på engelska. Bra men en smula mäktigt med två språk på samma gån och med ganska hög ljudnivå.

Den fjärde filmen har jag skrivit om tidigare, det var den tyska hamsteranimationen Bob. Skratt från publiken igen en gång. Jacob Freyer som gjort animation berättade då han fick frågan att den var gjord i ett 3D program som heter Maya?  ( Hasse vet kanske om det stavas så!)

Film nummer 5: Premiere, en rysk 5 minuter lång animation, rätt så klassik leranimation som handlar om en liten mus som bor på cirkus och ingen tror att hon ska kunna uppträda. Men se det kan hon...

Så var det dags för en tysk animation om en liten ganska ensam prinsessa som får höra av alla att hon ritar så bedårande. Tittarna kan ju se att det mest ser ut som kluddar men hon e ju prinsessa... Trädgårdsmästaren kan dock inte säga att han tycker hennes teckning och det leder till att han kastas i grottan. Historien som först känns fullständigt förutsägbar visar sig berätta något mer än man som tittare först tror och det var kul. Barnen gillade denna 6 minuter långa härliga historia.

Den sjunde filmen var en verkligt charmig animation i vilken man ser en hand rita några streckfigurer som lever sitt eget liv då animatören måste går bort för att svara i telefon eller öppna dörren osv. Hela animationen ackompanjeras av en akustisk gitarr som verkligen stöder och ger animationen en ytterligare dimension. Animatören heter Jesús Peréz. Barnen gillade på basen av reaktionerna.

Film nummer åtta var Laban o Labolina. Gillades av barnen.

Härnäst kom The Mechanical Music Marvel från England, en vacker animation där berättelsen går på rim. Animationen handlar om hur orgeln som nämns i titeln får sitt liv och om de olika tonerna den kan framkalla. Har tyvärr inte skrivit upp vad animatören hette.

Nästsista filmen i setet var gjord av en regissör som studerar vid Filmakademin i Tyskland. Filmen hette Emil Orange och handlade om en liten kille som älskar färgen orange. Jag är helt säker på att Tim Burtons Kalle och Chokladfabriken har varit en inspirattionskälla för filmmakaren, både berättarstuket musiken och delvis också valet av bildvinklar var igenkänningsbara. Moralen i filmen var att det kan vara bra att gå ifrån sina principer ibland.

Den sista filmen i var också den en animation som så många andra i det här blocket. Den hette Private Eyes och var kanske den film jag tyckte bäst om av dessa 11. Animatören har animerat med vitt på svart bakgrund och den handlar om en liten kille som leker privatdetktiv då han letar efter sina leksaker. Animationsstilen är härlig och det bästa med det hela är då man som tittare inser varför den är animerad med vitt på svart: Pojken är blind men det har ingen som helst påverkan till hans sätt att "se " på världen runt omkring honom. Han är stark och har en stor och sund vilja! Publiken gillade också denna!

Efter detta set gick jag på långpromenad och lite sightseeing, såg en massa Halloweenkostym klädda barn,  för att några timmar senare åter bänka mig i salen vid Facets.

Nu var det dags för blocket där Utmanad också ingick. Tyvärr var det väl så att Halloween tog sitt, det var inte ett enda barn på plats i salen :(. Men nog ett mindre antal vuxna, flera av dem själva film och tvprogramsmakare...)

Först ut i blocket som hade fått den övergripande rubriken Down To Earth, var en film som jag skrivit redan tidigare om som heter Garage Sale.

Film nummer två var en 7 minuter lång animation med titeln Luna, en vacker kortfilm som handlar om en larv som beundrar en vacker fjäril. och larver blir ju fjärilar själva en vacker dag...

Blockets andra fiktiva film med barnskådespelare i huvudroll var en norsk film med titeln Shadow of a Midsummer Night, en melankolisk film som handlar om vänskapen och kärleken mellan en pojke och en flicka i 11 års-åldern. Flickan dör i en olycka och vi får följa pojkens sätt att bearbeta sin sorg.

Nästsista filmen var en 21 minuter lång dokumentär, ganska långt ett personporträtt om 11 åriga Anne som har Tourettes syndrom och som älskar att klättra. Ett varmt porträtt som jag gärna skulle se i vår kanal också!

Så till sist Utmanad. Det var intressant att iaktta de tre män i dryga 20 års-åldern som satt framför mig och tittade. De levde sig verkligen med i programmet och deras ryggar växte och blev längre och mer framåtlutade ju längre programmet gick ;). Efter programmet diskuterades Utmanad eftersom jag var den enda representant för något av programmen som var på plats. De unga männen var verkligen förtjusta i formatet och antog att vi måste ha massor med tittare! Jag fick förklara att det där med massor är ett relativt begrepp då det i Finland föds ca 3000 barn per år vars modersmål uppges vara svenska! De berömde hur som haver både sättet som vi låter barnet ta plats och vara aktivt som möjligheten att som tittare få lära sig något nytt, i det här fallet livräddning. De frågade också om det här var ett format som YLE säljer! En kvinna som var där som representant för det taiwanesiska broadcastingbolaget berömde programmet och tyckte att det var helt fantastiskt att vi finlandssvenskar får gå i skola och göra program på vårt eget modersmål. Så gör de inte i Taiwan ):

Efter det här tog jag en långpromenad ner till downtown Chicago för att sedan så småningom ta bussen tillbaka till hotellet och byta om för att  först gå och äta tillsammans med holländska barndokumentaristen Annelies Kruk och hennes sambo Jan som kommit till Chicago för några dagar och sedan åka på föreställningen med Blue Man Group. De blå var en häftig  ljud, bild och helhetsupplevelse, men jag var så trött pga av det svängda dygnet så att jag nästan somnade för en kort stund. Så inponerad blev jag inte heller så att jag nödvändigt skulle måsta se dem igen!  På Youtube går det att hitta en massa olika videon från deras performancer.

Efter det promenerade vi tillbaka till hotellet , på vägen kunde man se en massa människor i diverse Halloween utstyrslar. Folk hade verkligen satsat!

Det enda jag ville satsa på var att  komma i säng, så pass mycket gjorde sömnbristen sig påmind. Dessutom var det dags för hemresa följande dag!

På shoppingresa med tåg

Chicago är stort, väldigt stort! Och varuhusen är många och stora, märkte jag igår då vi promenerade ner till Downtown och bara hann se en liten bråkdel av hela härligheten. Och då det finns för mycket kan det ta allt för länge att hitta rätt.

Så därför bestämde jag mig för att idag passa på och åka ut till Chicago Premium Outlet som ligger en dryg timmes färd från Union Station, huvudstationen i Chicago. Tyvärr tog jag ju inga foton vid stationen, en fantastisk byggnad! Orsaken till avsaknad av foton utifrån var att jag hade bråttom att hinna till tåget efter att bussen som jag steg på några kvarter från hotellet inte hade speciellt hög marschfart då det hela tiden klev av och steg på passagerare. Det är inte som Gerbybussen som tidvis har fem passagerare som åker in till stan! Under bussfärden såg jag bland annat huvudshoppingstråket som kallas the Magnificent Mile, floden som flyter genom staden och Millenium Park som är något av stadens stolthet, Chicagovykorten har ofta parken som motiv.

Hur som haver tåg skulle det åkas ut till Aurora, tur-returbiljetten gick på 12 dollar, och tåget  med säten i två våningar hade på något sätt lite gammaldags feeling. Här bild både utifrån och inuti:

Tågen kallas för Metra trains

Då konduktören hade stämplat biljetten la han den i en hållare framför passagerarna. För passagerarna på övre våningen fanns hållarna på golvninvå. Bänkarna har en kul mekanism, det enda konduktören behöver göra är att ta tag i handtaget som finns på ryggstöden, fälla över det åt andra sidan och vips är bänkarna svängda i färdriktingen! Snärtigt!

Från Aurora tågstation tog jag sedan taxi till outleten och sedan var det butiksforskning i 4 timmar. Fyndade en del, ni får se sen då jag kommer hem. Nu är det dags att tutilulla, imorgon blir det screening i många timmar!

Jorden runt i barnfilmens värld, och så trötta fötter

Efter 24 timmar i vaket tillstånd smakade det med sömn, enda gången jag vaknade till var då Anton sände ett sms för att berätta hur det gått i matteprovet, :-). Hotellet jag bor på är riktigt fräscht, och förhållandevis förmånligt, 114 dollar per natt alltså ca 75 euro. De flesta av festivaldeltagarna är inkvarterade på Days Inn Chicago som hotellet heter eftersom arrangörerna har ett avtal med hotellet. Skjutsar till och från screeningarna från hotellet är också ordnat.

Min morgon började med en löprunda ner till Lake Michigan, hade inte ens kollat ut genom fönstret innan jag gav mig av och möttes av regn då jag steg ut genom hotelldörren. Lät inte det hindra mig och tydligen var det fler som tänkt lika för jag mötte otaliga andra lika galna som startade sin dag med en runda i regnet. Lake Michigan är stor,  det var som att titta ut över havet då man kom ner till Lincoln Park där jag sprang.

Den breda piren längs Lake Michigan, i bakgrunden Chicago downtown.

Sedan en snabb dusch och så tog jag med mig allt jag behövde för dagen och gick ner till frukostrummet för att äta morgonmål. Vet inte direkt om jag kan säga att jag var förvånad över utbudet men nog var jag tvungen att titta flera gånger innan jag förstod att det faktiskt var så uselt utbud av vettiga näringsrika alternativ! Visserligen några vanliga brödalternativ (påläggen var sylt eller färskost eller smör) men annars var det donuts med diverse glasyr, wienerbröd, våfflor som man stekte själv av en smet som fanns färdigt portionerat i koppar, söta flingor som Fruit Loops. Inte undra på att det finns en och annan amerikanare som har svårt att inte bli överviktiga!

Jag valde att gå till Facets multimedia där många av screeningstillfällena äger rum, det tog mig 25 minuter, arangörerna hade sagt 40, men så går ju jag kanske ganska hårt!? Här förresten en länk till Facets som alltså är medarrangör i festivalen: http://www.facets.org/. Dylika organisationer är mycket viktiga med tanke på de fristående filmmakarnas framtid.

Utanför Facets, i de traditionella gula skolbussarna kom barnen till screeningen.

Den första screeningssessionen körde igång klockan 9.45 och salen var full men skolelever från klass 4-6. Temat på screeningsblocket var If you want to sing out: bestäm dig och gör det du tror på. Sessionen började med att Kathleen Beckman söm är festival"general" hälsade eleverna välkomna, sedan höll hon en kort "föreläsning" om vad filmmakarna tänker på då och hur de gör då de väljer ett tema och en story för sin film. I morgon skriver jag om filmerna. Flera av dem var riktigt intressanta. Nu är jag i alla fall så trött så ögonen bara åker fast hela tiden. Godnatt för mig, god morgon för er!

Nästan 8 timmar sömn och jag är redo för screeningsrapport :-).

Det första screeningsblocket bestod av 7 filmer, den första var en 4 min lång animation, Bob, gjord av en ung tysk man vid namn Jacob Frey. Animationen handlade om nyfiken hamster som ville se världen och som åkte omkring springande i ett hamsterhjul. Animationsstilen var väldigt Pixar-aktig med en supergullig, bullig hamster. Animationen som handlade om nyfikenhet och vänskap har en helt underbar twist som jag tror att jag låter bli att berätta om utifall att ni skulle få en chans att se den nån gång. Barnen i publiken skrattade så de nästan skrek!

Film nummer två från Japan var en märklig story baserad på en japansk vaggvisa. En flicka med smutsigt ansikte går omkring på en äng utanför en stad och plötsligt dyker en pojke i samma ålder opp och blåser såpbubblor som hon försöker få fast. Plötsligt får vi se dem sittande bland en massa möbelbråten vid en lägereld och de börjar sjunga vaggvisan som handlar om såpbubblor. Sedan har regissören valt att låta såpbublorna få liv i form av två dansande flickor som är placerade på något slags konstig platform. Publiken visste nog inte riktigt vad det hela ville berätta, få reaktioner.

Den tredje filmens titel berättar vad den handlar om: I'm in love with Kimberley Johnson. I den 9 min långa amerikanska filmen med ett bildspråk barnen känner igen från Disneys spelfilmer lär vi känna en gosse i 12-årsåldern som förälskat sig i en flicka i klassen. Han bestämmer sig för att låta henne veta och  kommer fram till att han ska ge henne ett mjukisdjur som har syr själv. Mjukisdjuret är magiskt där hemma men då han i smyg lagt det på Kimberlys pulpet är magin borta. Det hela eskalerar till större och större mjukisdjur och en irriterad Kimberly. Olycklig kärlek, svaret som finns runt hörnet och den första kyssen får också rum i den 9 minuterna. Barnen i publiken jublade och klappade vid upplösningen av storyn. Igenkänningsfaktorn var tydligt och klart stor för dem.

Film nummer 4 var en isländsk, nonverbal, 7-minutare. In a heartbeat behandlar temat mobbning och vi får känna på hur flickan i huvudrollen verkligen lämnas ensam och utanför  i sin klass. Musik i moll, nonverbalt, blickarna säger allt och många närbilder på hennes sorgsna ansikte. Att regissören dessutom väljer att visa alla andra i grupper om minst två understryker hennes förfärliga situation. Tyvärr blir upplösningen en klichéartad sak med två "stora" pojkar som ger sig på en liten och flickan som går emellan. Publiken följde noga med, många starka bilder.

Så kommer min favorit i det här blocket, en ganska stor produktion med lång eftertext. Brasilianska Caroline Okoshi Fioratti, (ja, hon har spansk mamma och japansk pappa, det berättade hon vid middagen), har regisserat en film som handlar om hur en familj påverkas då farfar får Alzheimers sjukdom. Sonen i familjen som är ungefär 11 och farfar hittar ett sätt att umgås trots sjukdomen. Farfar som alltid arbetat hårt och som velat resa och har samlat på sig en massa resebroschyrer, springer nu omkring i trapphuset och "arbetar" med att sälja resebroschyrerna, till grannarnas och hans dotters irritation.  Pojken i familjen som har en uppgift i skolan att skriva om en stor resa tycker broschyrerna är intressanta. En dag då han kommer hem och inte kan hitta farfar någonstans hör han knackningar i det stora klädskåpet. Han öppnar dörren och ut kliver farfar med avsikt att sälja resor. Pojken går med in i farfars verklighet och tillsammans reser de världen runt... Upplösningen blir en bildmässig karamell. Hoppas ni får chans att se filmen nån gång!

Nästa film, en amerikanskt porträtt, handlar om Kyle, the Vacuum Kid. Vi får lära känna Kyle och hans närmaste och får en inblick i hans passionerade förhållande till dammsugare. Kyle har alltid älskat dammsugare och samlar på den, dammsuger då han vill lugna ner sig, känner igen dammsugare på basen av deras ljud osv. Han har blivit retad för sitt intresse men det har inte hindrat honom och han vill också säga till tittarna att de inte ska bry sig i vad andra tycker om de själva vet att de mår bra av sin hobby. Ett varmt och bejakande porträtt som gjorde mig på gott humör. Bildmässigt inget speciellt.

Den sista filmen i blocket hette Daydream och den kommer från Israel. Regissören Oran Megidish var också själv på plats. Filmen handlar om en pojke som bor ensam med sin mamma och sina två småsyskon. Familjen har det inte så lätt ekonomiskt och pojken tar mammans bekymmer på sina axlar. Han hjälper till så gott han kan och samtidigt vill han få klart sitt projekt, att bygga om cykeln så att han kan flyga med den. Hans farbror hjälper honom medan hans lärare tycker att han ska sluta med sånt nonsens. Hur det hela går lämnas som en tolkninsfråga för var och en. Regissören har valt att jobba ganska mycket med färgbehandling av filmen för att understryka känslolägen. Värd att se.

Efter att alla filmer var screenade fick de tre regissörena som var på plats ställa sig opp, berätta lite om sitt arbete med filmen och svara på frågor från publiken. Filmen om hamsterna Bob hade tagit ungefär ett år att göra, samma gällde förr de två andra. Så här ser det ut på Facets som är den minsta screeningssalen:

Det andra screeningsblocket hette Proud to Be Me: Stories of African an African-American Lives. Målgruppen var 11-13+.

Första filmen, en amerikansk animation, vid namn Miss Devine, var en verklig feelgood 4-minutare. Animationen är gjord utgående från en bandad dialog mellan två äldre människor som delar minnet av sin söndagsskolärare, Miss Devine. Härligt animerad och fantastiskt rolig dialog.

Film nummer två, The Tobaggan, en fyra minuter lång kanadensisk film med temat vänskap och mobbning. Storyn utspelar sig i en pulkabacke där en mörk pojke åker på paff ensam. Ett gäng förlöjligar honom och en
flicka ser det, bjuder honom att åka på hennes kälke. Regissören för filmen var på plats och för mig kändes det helt otroligt att han jobbat 2-3 år med att förverkliga den, för inget av det jag såg var speciellt eller unikt på något sätt. Storyn var fullständigt förutsägbar och bildmässigt tråkig.

Garage Sale hette följande film från USA som handlade om en liten flicka vars pappa jobbar som soldat i amerikanska armén och vars mamma står i telefon och talar skit om de nyinflyttade grannarna, " det är ju på grund av såna som dom som min man krigar". Grannarna ifråga ordnar garage loppis och flickan vill väldigt gärna kolla in det de har att sälja. Hon tycker själv om videospel, men är rädd för att gå och titta. En film om främlingsfientlighet och vänskap.

Date at a Funeral, film från USA ,handlar om en flicka som ska fira sin 16-årsdag och som tar mod till sig och bjuder in pojken hon är förtjust i. Bildmässigt typiskt disneystuk, berättelsen charmig, flickan tar med sig pojken på mormors begravning. Sista scenen är första kyssen och publiken jublar!

Journey to Cape Verde, 17 minuter lång portugisisk animation, gjord i minimalistisk akvarellstil, var faktiskt en upplevelse, lågt tempo, berättat på ett sätt som tillät tittaren processa på vägen.  Hoppas ni får en chans att se den.

Sista filmen och min favorit: Mwansa the Great, från Zambia/England. En 23 minuter lång berättelse om en liten pojke som kallar sig Mwansa the Great  och som tror att han kan flyga. Berättelsen väver in lekens fantasi och verklighet på ett kittlande, spännande sätt och skådespelarprestationerna är toppen. Den här skulle jag gärna se igen.

Efter screeningarna gjorde jag och den holländska dramadokumentaristen Annelies Kruk, vars film A Dress for Anuschka och visats här och som jag fått med mig en kopia hem av, sällskap och bestämde oss för att promenera ner till Downtown. Stannade till vid ett av de många mysiga kaféerna och åt lunch:

Som ni ser hade vädret hunnit förändras sen morgonens regn. Härligt med lunch i solen. Fortsatte promenaden och gick förbi en massa hus som verkligen satsat på sina Halloween dekorationer inför kommande helg. Här ett exempel:

Butikerna är proppade med Halloween-stuff och på tv görs det reklam för prylarna.

Efter en promenad som på kartan ser kort ut men i verkligheten är betydligt längre, Chiacago ÄR en stor stad,  kom vi till skyskraporna och en massa affärer etc. Här egopicture nummer ett i denna blogg:

Besökte några affärer men än så länge har inte annat än en guidebok blivit inköpt. Fötterna började säga ifrån så vi tog en buss tillbaka till hotellet och en halv timme senare var det dags att åka till Hard Rock Cafe, festivalarrangörerna bjöd på middag. På det stående bordet fanns alternativ som nachos, salsa, cesarsallad, kycklingbröst, broccoli, makaronistuvning, brownies och chocolatecookies! Inga kulinariska upplevelser direkt men mätt blev jag, och trött efter en lång dag.

Då jag kom tillbaka till hotellet påbörjade jag detta blogginlägg, som tog en stund att få klart! Nu är det en ny dag och nya möjligheter, återkommer, vill hinna till morgonmålet och våfflorna...
 

Det senaste dygnet tillbakaspolat

Klockan på laptopen visar 06:03 och det är vad tiden är i Finland. Jag har nyss kommit tillbaka den första screeningen jag hann på och klockan här är 10.03 PM, alltså tio på kvällen. Det är lite mer än 24 timmar sedan väckarklockan ringde och väckte mig, men det var då det.

Just det, jag har hunnit på min första screening, en holländsk långfilm vars engelska titel är My Grandpa, the Bankrobber. En story som handlar om familjen Hahn, tre generationer, där farmor nyss dött. Tittaren får framför allt lära känna Grace, ett av barnbarnen, som är storasyster i en syskonskara på fem och som har en annan pappa än de övriga syskonen. Grace är fjorton och har under det sensate året alltmer börjat fundera på vem hennes pappa är. Det enda mamma velat berätta är att han dött, hans förnamn och att han bodde i Afrika. Den andra huvudpersonen i ett rikt persongalleri är farfar som blivit änkling och som barnen nu inte tror ska klara sig ensamma hemma. Grace och farfar har en varm relation och då Grace nu efter farmors död spenderar allt mer tid i farfars hus får relationen ytterligare dimensioner. Hur som haver, definitivt en film värd att se som berör många viktiga frågor, en  ung människas sökande efter sin identitet, föräldraskap, åldrande föräldar, vikten av samhörighet över generationsgränser. Välcastat. Och allt med glimten i ögat.

Lite synd förresten: I screeningssalen satt sammanlagt 7 personer. En holländsk kvinna som gjort en småbarnsdokumentär som jag började prata med på vägen från hotellet till screeningen (vi får skjuts av festivalarrangören) sa att det var betydligt fler igår kväll. Dessutom fylls den stora salen i samma byggnad av hundratals barn som kommer och tittar dagtid!

Innan jag åkte till screeningen hann jag inte göra väldigt mycket annat än checka in på hotellet, byta lite kläder, gå och handla något smått att äta. För trots att flyget landade lite i förtid, satt jag inte i Taxivanen förrän ett par timmar senare. 5 olika råd gällande var jag kunde hitta Go Express bilen som jag bokat i förväg för att det skulle gå så smidigt som möjligt :) på O'Hare International, ledde till att jag fick sitta och vänta i en tråkig ankomsthall i närapå en extra timme. Då visade jag opp min inte bästa sida till gubbarna i desken!!! Och plötsligt var just den rätta bilen på plats. Borde ryta till oftare tror jag!

Hotellskjutsen, med med service som inte kan kallas snabb. De blå på taket ska jag se på lördagkväll!

Chicago framöver och många med mig på väg dit. Eller därfirån.

Flygresan över Atlanten gick bra, såg till och med lite av Grönland. Tre filmer hann jag se, vet inte om jag någonsin har sett tre på raken tidigare, så det var säkert dags. Bridesmaids, Something Borrowed och Win Win.

Titta till höger sa kaptenen och det här var vad jag såg, plus lite av Grönland då jag sänkte blicken...

I Frankfurt var jag med om en utfrågning som alla som ska till USA får till livs:
- vad ska du göra i USA
- Vem har packat din väska
- Är du säker på att ingen burit din baggage sen du checkade in...
Den unga kvinnliga passkontrollanten som frågade mig var sminkad i mangastuk med färgade linser, det borde finnas fler sådana tjänstemän. Tydligen svarade jag rätt för hon lät mig boarda planet...

Nej hörni, i morgon lägger jag opp lite foton också men nu måste jag få sova,  ca 1 h sömn på 25 timmar hittills på resan säger ifrån.

Vad ska jag ta med mig?

Av någon märkunderlig anledning har jag en tendens att packa i sista minuten, vilket resulterar i alltför många onödiga grejer som får åka med på resa. Den här gången ska det inte bli så, men det förutsätter förstås att jag på ett ungefär vet vilket vädret blir! Kollade nyss på en av de hundratals sidorna som låter mig veta om jag ska ta med långkalsonger eller inte och kunde konstatera att just den sidan inte hjälpte mig. Graderna angavs nämligen bara i Fahrenheit och jag har effektivt raderat min hårdskiva på hur man räknar om Fahrenheit till grader Celsius.

Nu hittade jag en bättre, här får ni kolla in om det är rain or shine som gäller för mig:  http://www.wunderground.com/US/IL/Chicago.html

Tydligen är vädret rätt likt vårt här hemma, så jag tror jag lämnar långkalsongerna hemma! Ju mindre jag lyckas packa dess bättre, det kan ju kanske, kanske ;), hända att det blir lite shopping också!

Idag printade jag också ut mina resedokument, det är ett och annat papper ska med. Jag har inte sökt om visum eftersom man nuförtiden inte behöver annat än en ESTA-registrering, en elektronisk blankett som man fyller i. Här kan ni läsa om ni råkar vara på väg över Atlanten: http://finland.usembassy.gov/visawaiver.html

Det som blir spännande att se är om det räcker med ESTA-registreringen för att bli insläppt i landet. Det står nämligen att det inte är garanterat!

Nog svamlat, nu ska jag börja se över kappsäcksinnehållet, dammsuga lite och gå ut och flytta på en grushög som hamnat lite fel.

Mitt livs första blogginlägg

2011-10-22
Jaha.Så är jag plötsligt en bloggare då. Hinner tyvärr inte bli nominerad till årets Bloggare, men det är lugnt, har inga sådana ambitioner! 4 nätter till och så är det dags, min resa till USA och Chicago börjar. Eftersom jag har fått den stora ynnesten att få vara den som åker till Chicago för att representera Utmanad i USAs största barnfilmsfestival, tycker jag att det minsta jag kan göra är att dokumentera det jag får ta del av under dagarna där. Bloggen blir nog också en reseskildring, USA och Chicago sett ur en första gången i landet-besökares ögon. Ser fram emot det hela ska ni veta, och då menar jag både resan och att få delge denna blogg till er som vill ta del av den. Tills nästa gång...